När två människor möts i ett samtal sker något vi sällan reflekterar över. Båda bär på en ofullständig bild av den andre. Båda fyller i luckor med antaganden. Båda reviderar det som sägs genom filter av tidigare erfarenheter. Det som uppstår mellan dem är en förhandling mellan två konstruktioner, där ingen av parterna egentligen hör vad den andre säger.
Vi tror att vi lyssnar. I verkligheten projicerar vi.
Dialogen som aldrig var
Föreställ dig två personer i ett samtal. De diskuterar något, kanske en idé, en händelse, en åsikt. Person A formulerar en tanke. Innan orden ens landat har Person B redan börjat bearbeta dem genom sina egna erfarenheter. En viss formulering påminner om något någon annan sa i ett annat sammanhang. En ton väcker en känsla som hör till en tidigare relation. Ett ordval triggar ett antagande om vad A egentligen menar.
Samtidigt har A formulerat sin tanke genom egna filter. Kanske en försiktighet baserad på hur tidigare samtal har landat. Kanske en förväntan om hur B brukar reagera. Kanske en omedveten anpassning till vad A tror att B vill höra.
Det som flödar mellan dem är fullt av saker som inte hör dit. Ord sägs, men de omtolkas i samma ögonblick som de tas emot. Båda parter står kvar med sin version av samtalet, övertygade om att de förstått varandra. I verkligheten har de haft två parallella dialoger, var och en med sig själv.
Projiceringens automatik
Detta är inget undantag. Det är normen. Hjärnan arbetar genom mönsterigenkänning och tar genvägar för att effektivisera bearbetningen av information. När vi möter en annan människa aktiveras samma processer. Vi kategoriserar, fyller i luckor, skapar sammanhang baserat på det vi redan vet. Det går snabbt och det sker utan medveten ansträngning.
Problemet är att det vi redan vet handlar om oss själva, våra tidigare möten, våra egna tolkningsramar. Det handlar inte om personen framför oss. Vi ser dem genom en spegel av vår egen erfarenhet och tror att vi ser dem som de är.
Den andre gör samma sak med oss.
Så möts två speglar. Två projektioner. Två ofullständiga bilder som interagerar med varandra och skapar något som ingen av parterna hade avsikt att skapa. Missförstånd blir regel, inte undantag. Att faktiskt förstå varandra blir något som kräver medveten ansträngning.
Klustret av okunskap
Jag har under lång tid arbetat med ett mentalt verktyg för att hantera detta. Jag kallar det för ett kluster av okunskap.
Innan jag går in i ett samtal, innan jag lyssnar på någon, tillsätter jag medvetet ett kluster av okunskap i mitt sinne. Det är ett aktivt utrymme som jag håller öppet. Ett aktivt utrymme, en påminnelse om allt jag inte vet om personen framför mig och om det ämne de talar om. Om deras bakgrund, deras avsikt, deras inre landskap, deras dag, deras liv.
När jag sedan lyssnar har jag detta kluster med mig. Jag kan snudda vid det under samtalets gång. Varje gång jag märker att jag börjar revidera det som sägs genom mina egna erfarenheter, varje gång en tolkning formas automatiskt, kan jag återvända till klustret. Det fungerar som en buffert mellan det jag hör och det jag tror att jag förstår.
Det handlar om att skapa ett mellanrum. Ett utrymme där informationen får landa innan den omtolkas. Ett ögonblick av att faktiskt inte veta, innan jag bestämmer mig för vad något betyder.
Att lyssna som ett barn
Jag beskriver ibland mitt sätt att lyssna som naivt lyssnande. Jag lyssnar som ett barn, som om informationen vore helt ny för mig. På det sättet låter jag det som sägs vara ny kunskap, ofiltrerad, innan jag reviderar det med min kompetens i ärendet.
Redan här uppstår ofta en reaktion. Ordet naivt triggar något hos den som hör det. De vill rätta mig, påpeka att det jag gör inte är naivt, som om jag använt ett ord jag inte förstår innebörden av. I deras uppfattning klingar naivt negativt, det signalerar enfald eller bristande omdöme.
För mig är naivt lyssnande något annat. Det är barnsligt i ordets bästa bemärkelse: öppet, mottagligt, utan förutbestämda kategorier. Det är en medveten hållning, ett val att inte låta tidigare erfarenheter styra vad jag hör.
Och just i den reaktionen, i skillnaden mellan hur jag använder ordet och hur det tas emot, ser vi precis det denna artikel handlar om. Vi har börjat vikta utifrån egna uppfattningar om bara några få ord. Informationen har redan passerat genom våra filter innan den landat.
Att lyssna utan att revidera
Den vanliga processen ser ut så här: någon säger något, och i samma stund som orden registreras börjar hjärnan jämföra dem med tidigare erfarenheter. Liknar detta något jag hört förut? Vad betydde det då? Vad betyder det nu? Processen är så snabb att vi inte märker den. Vi tror att vi förstår, men vi har redan översatt det som sades till något annat.
Att lyssna med klustret aktivt innebär att bromsa denna process. Att hålla kvar informationen i ett tillstånd av okunskap lite längre. Att motstå impulsen att omedelbart kategorisera och tolka. Att lyssna för att förstå, inte för att svara.
Det betyder att jag accepterar att jag inte vet vad personen menar förrän jag har frågat. Det betyder att jag accepterar att jag kanske inte vet tillräckligt om ämnet för att omedelbart värdera det som sägs. Det betyder att jag behandlar mina tolkningar som hypoteser, inte som sanningar. Det betyder att jag förblir medveten om att min bild av den andre och av det de beskriver är just det, en bild, konstruerad av mig.
Mötet mellan två som inte vet
När jag bär med mig klustret av okunskap förändras något i mötet. Jag slutar försöka bekräfta det jag redan tror mig veta. Jag slutar leta efter mönster som passar in i mina befintliga kategorier. Istället blir jag nyfiken på det jag inte förstår.
Detta skapar en annan typ av samtal. Den andre märker ofta skillnaden, även om de inte kan sätta ord på vad det är. Något i interaktionen blir lättare. Det finns mer utrymme. Mindre av den osynliga friktionen som uppstår när två projektioner kolliderar.
Det ideala mötet vore ett där båda parter bär med sig sin okunskap medvetet. Där båda erkänner att de ser en ofullständig bild. Där dialogen blir en gemensam utforskning snarare än en förhandling mellan två konstruktioner.
Vi kan inte kontrollera hur andra närmar sig ett samtal. Men vi kan förändra hur vi själva gör det. Genom att medvetet tillsätta okunskap i sinnet öppnar vi för möjligheten att faktiskt höra vad någon säger. Att möta den andre som den de är, inte som den vi tror att de är.
Att träna okunskap
Att bära med sig klustret av okunskap kräver förmågan att analysera sitt eget tänkande, helst i realtid. Det går att processa i efterhand, men då är det viktigt att inte påstå saker i själva samtalet som inte processats genom. Det kräver en annan typ av ärlighet, en beredskap att säga: jag hör vad du säger och jag vill ge ett bättre svar på det, låt mig tänka på detta ett tag.
Det är inte en svaghet att inte svara direkt. Det är en styrka att erkänna att ett genomtänkt svar kräver tid.
Träningen börjar med att aktivt påminna sig om vad man faktiskt inte vet. Om personen framför mig. Om ämnet som diskuteras. Allt jag tror mig veta innan samtalet är gissningar, eftersom denna situation är unik i sig. Den här personen, i detta ögonblick, med dessa ord, har aldrig funnits förut.
När vi börjar se varje möte som nytt, som något som kräver sin egen förståelse snarare än att passas in i tidigare mönster, förändras något. Vi slutar bekräfta det vi redan tror. Vi börjar faktiskt lyssna.
För en djupare genomgång av hur realtidsanalys och flexibel revidering av tankar kan struktureras, se Den iterativa tankemodellen: Att tänka på flera nivåer.
Okunskap som kompetens
Det finns en paradox här. Vi betraktar vanligtvis kunskap som värdefull och okunskap som en brist. Men i mötet med en annan människa är medveten okunskap en tillgång. Den som vet för mycket om den andre, för snabbt, har redan stängt dörren till verklig förståelse.
Klustret av okunskap är ett sätt att hålla dörren öppen. Det är en kompetens som kan tränas, en hållning som kan odlas. Det kräver att vi accepterar obehaget i att inte veta, att vi motstår hjärnans vilja att snabbt kategorisera och avsluta bearbetningen.
I det mellanrum som uppstår finns möjligheten till ett annat slags möte. Ett där två människor faktiskt kan nå varandra, bortom projektionerna och speglingarna. Det händer inte automatiskt. Det händer när vi väljer att förbli ovetande tillräckligt länge för att se.
Denna artikel är en del av serien Metakognitiva reflektioner. Läs även: Hur vi tar emot och bearbetar information: Att träna på att förstå sin egen okunskap och Kognitiv bias i social perception: Varför vi kategoriserar människor fel.
