Insikter och perspektiv

Sanningen vägs idag i sannolikhet. Det påverkar hur vi tolkar världen och hur vi låter när vi försöker beskriva den.

Vi talar om hållbarhet i klimat, energi och ekonomi. Men hur hållbar är vår förmåga att tänka? När både system och hjärna formas av samma logik uppstår ett glapp, mellan det vi vet, det vi tror att vi vet och det vi längre orkar förstå.

Kognitiv resiliens är ett dynamiskt tillstånd som gör det möjligt att hantera komplexitet och förändring. Den formas i mötet mellan fragmenterad uppmärksamhet, parallella vägar i tänkandet och ödmjukheten inför kunskapens gränser. När vi förstår mikrotidens påverkan, tränar redundans i resonemang och speglar det vi ännu inte ser, bygger vi en struktur som stärker både individ och organisation.

Vi överlåter i allt större utsträckning tänkandet till tekniken. Från att bara vara ett komplement har språkmodeller och AI-verktyg börjat exekvera åt oss, skriva mejl, föreslå beslut, leverera resonemang.

Vår hjärna håller just nu på att omformateras. Jag har tidigare skrivit om kognitiv integritet och om syntetisk trygghet. Den här artikeln fortsätter serien och belyser hur dopaminstyrda digitala verktyg, språkmodeller och vår begränsade metakognitiva förmåga samverkar i att forma om vårt tänkande.

En tydlig förskjutning i mänsklig interaktion visar hur samtalet i allt större utsträckning sker med AI snarare än med människor. Tillgång, bekräftelse och frånvaro av friktion gör att AI-samtal ofta upplevs som mer givande än mänskliga.

Vi skapar system för att hjälpa oss tänka, men i samma rörelse förändrar systemen hur vi tänker. AI är inget undantag. Det som börjar som ett stöd i analys och beslutsfattande kan över tid bli en styrande faktor, inte för att tekniken tar över, utan för att våra egna referensramar gradvis flyttar sig.