Att förstå sin egen oförståelse
Och möta det andra vet på egna villkor
Vi kan inte förstå mer än vi vet. Vår kunskap är det filter genom vilket vi tolkar världen. Men när vi medvetet erkänner gränsen för vår förståelse, uppstår något annat: en kognitiv tillgänglighet, där det abstrakta får plats och nya perspektiv blir möjliga. Genom att betrakta vår okunskap som en aktiv struktur, ett kluster av ännu otillgänglig kunskap, kan vi bli mer lyhörda för vad andra ser, bär och förstår. I mötet med människor som formats av andra erfarenheter än våra egna blir den insikten avgörande. De kanske förstår något vi ännu inte har förutsättningarna att uppfatta.
Kunskapens gränser formar vårt synfält
Förståelse uppstår inte i vakuum. Den vilar på de strukturer vi redan har tillgång till: det vi lärt oss, upplevt, fått förklarat eller intuitivt förstått genom sammanhang. Jean Piaget beskrev detta som scheman, mentala modeller vi bygger upp och anpassar all ny information till. När vi saknar modell för något, faller det utanför vår förståelse.
Herbert Simons begrepp bounded rationality förstärker detta: vår förmåga att tänka rationellt styrs av vad vi har tillgång till, kognitivt, erfarenhetsmässigt och kontextuellt. När vi saknar viss kunskap, tolkar vi med det vi har, och missar det vi ännu inte kan uppfatta.
Att inte veta, som en kognitiv tillgång
Okunskap är inte tomhet, utan en mental beredskap. När vi medvetet erkänner att vi inte vet, aktiveras ett tillstånd av intellektuell ödmjukhet. Forskning visar att personer med hög grad av intellectual humility är mer benägna att lyssna, ompröva ståndpunkter och förstå komplexa sammanhang (Porter & Schumann, 2018).
Det handlar inte om självtvivel, utan om att skapa utrymme för det som ännu inte förståtts. I detta utrymme uppstår kognitiv rörlighet, en förmåga att hålla flera perspektiv samtidigt, utan att omedelbart bedöma dem.
Vi bygger kunskap av olika material
Kunskap formas i skärningspunkten mellan miljö, språk, erfarenhet, kroppslighet, trauma, tillgång och kulturell kontext. Den är situerad, dynamisk och bunden till perspektiv, snarare än allmängiltig eller enhetlig.
Peter Berger och Thomas Luckmann kallade detta den sociala konstruktionen av verkligheten. Det vi uppfattar som "kunskap" är ofta resultatet av sociala processer, inte bara individuella insikter. Våra erfarenheter organiserar vår förståelse av vad som är sant, möjligt och relevant.
Det innebär att andra människor, med andra kroppar, andra trauman, andra språk, bygger andra typer av förståelse. Inte för att de saknar det vi har, utan för att de bär något vi själva inte byggt.
Att klustra sin okunskap, och hålla den synlig
När vi betraktar vår okunskap som ett kluster av möjliga framtida insikter, snarare än som en avsaknad, öppnas möjligheten att strukturera det vi ännu inte vet. På så sätt kan vi ge form åt vår oförståelse och bli mer tillgängliga för ny kunskap.
Att bära sin okunskap i samtalet
En personlig reflektion
När jag själv går in i samtal där ny kunskap förs in, försöker jag hålla min egen kunskap som ett separat kluster, synligt, för att undvika styrande. Jag brukar tänka att jag “tar bort min egen kunskap för att ta in ny utan värdering”. Det är först när informationen landat som jag långsamt väger in min befintliga kompetens.
Om jag börjar resonera direkt, märker jag att jag tenderar att vikta det nya utifrån gamla strukturer, och då riskerar jag att missa det som ännu inte har någon plats i mitt inre system. För mig är det inte bara en kognitiv strategi, utan en känsla: ett tillstånd där jag håller plats för det jag inte vet, men är redo att förstå.
Denna hållning kräver uppmärksamhet. Inte för att vår tidigare kunskap ska förnekas, utan för att den inte ska blockera det som ännu inte passar in. Det är en övning i att skjuta upp bedömning, och istället möjliggöra inlärning.
Den felaktiga kopplingen mellan kunskap och värde
När vi tolkar intelligens utifrån vad någon vet, snarare än hur någon tänker, begränsar vi inte bara dem, utan också oss själva. The curse of knowledge beskriver hur svårt det är att föreställa sig hur det är att inte veta det man själv vet (Camerer et al., 1989). Det gör det lätt att förminska den som inte delar vår förståelse.
Men intelligens är inte ett delat innehåll. Det är en kapacitet att hantera innehåll, oavsett ursprung. En person som inte förstår "våra" begrepp, kan bära insikter som bygger på helt andra strukturer. För att förstå dem krävs lyhördhet, inte dömande.
Vad som händer när vi viktar för tidigt
När ny information genast tolkas genom vår befintliga kunskap aktiveras våra referensramar och antaganden. Vi sorterar, placerar, värderar. Det som inte liknar något vi redan känner igen hamnar ofta utanför uppmärksamheten.
Insikter som bär på andra strukturer än våra egna riskerar att förbises. Människor vars språk eller uttryck inte speglar våra begrepp riskerar att avfärdas, på grund av brist på igenkänning.
Det är i dessa ögonblick lyhördheten bär. Inte för att allt ska accepteras, utan för att vi ska hinna förstå innan vi tolkar. Förståelse kräver tid, kontakt och ett tillstånd där tolkningen öppnar snarare än stänger.
När förståelse börjar i oförståelse
Att erkänna sin egen oförståelse är en mental rörelse, från slutsats till lyssnande, från bedömning till upptäckt. Genom att hålla vår okunskap synlig, tillgänglig och formbar, skapar vi förutsättningar för att förstå det vi ännu inte kan se. Inte som ett nederlag, utan som början på en annan sorts förståelse.
