Det händer något nu. På ytan rör vi oss snabbt. Produkter lanseras. Verktyg implementeras. Marknader formas om. Men bakom farten sker något annat. Ett skifte i grunden för hur vi förstår oss själva, våra möjligheter, våra strukturer.
Jag följer utvecklingen både med fascination och eftertanke. AI är här, integrerat i våra system, vår kommunikation, vår omsorg. Jag har själv upplevt hur AI-assisterad kirurgi kan rädda liv. Med en precision som öppnar nya möjligheter. Samtidigt pågår en kapplöpning inom tech, där varje ny tjänst ska vara smartare, snabbare, mer optimerad.
Men det som återkommer i mig är frågan om hållbarhet. System kan optimeras och skalas. Samtidigt formas något i oss själva. Hur vi bär utvecklingen, hur vi tränar vår uppmärksamhet, hur vi låter vår egen förmåga växa tillsammans med de verktyg vi använder.
Vi får enkelhet serverad. Tillgången till snabba svar finns alltid nära. Därför blir strukturen vi skapar kring den enkelheten enormt viktig. En struktur som stärker hjärnans egen kraft, snarare än ersätter den.
Vi står i ett spektrum. Från djup okunskap och rädsla till extrem expertis och övertygelse. Och däremellan, den stora, trevande mitten. Där majoriteten befinner sig. Vi testar, utforskar, fascineras. För mig är det uppenbart att detta skifte rymmer flera sfärer:
- Den strukturella: där lagar och direktiv, som EU:s AI Act, börjar bana väg för ansvar, transparens och spårbarhet.
- Den tekniska: där AI-system når nivåer som få tidigare kunnat föreställa sig.
- Den existentiella: där vi omförhandlar vad det innebär att vara människa i samspel med intelligens som inte bär vår biologi.
Jag ser AI Act som ett försök att skapa ramar, inte bara för tekniken, utan för det samhälle vi vill fortsätta bygga. Den fyller en viktig funktion i att synliggöra ansvarsfördelning, tydliggöra riskklasser och främja tillförlitlig utveckling. Det gäller inte bara för teknikbolag, utan också för alla som använder AI som en del av sitt dagliga arbete.
Läs även: Vad innebär EU AI Act för dig som använder AI, inte bara för techjättar
Samtidigt ser jag ett behov av att stanna upp och reflektera. För det sker ett förskjutningsarbete. I det lilla, men också i det strukturella. Vi ber om att få texter skrivna, vi efterfrågar färdiga resonemang. Den mentala muskeln förflyttas från bearbetning till formulering.
Det här väcker viktiga frågor om riktning och ansvar. När fler moment i vardagen övergår till automatisering, blir det centralt att förstå vad som samtidigt förändras i vår egen bearbetningsförmåga.
Jag ser ett växande behov av att föra samtal om vad som sker. När vi utvecklar nya verktyg som förstärker språklig precision och tillgång till information, påverkar det också hur vi formar tankar, prioriterar djup och uppfattar vår roll i det som växer fram.
Vår kognitiva struktur anpassar sig till hur vi använder den. När interaktionen med språkmodeller blir vardaglig, justeras rytmen i vår egen bearbetning.
Detta har också en teknisk baksida. I takt med att fler språkmodeller tränas på redan AI-genererat innehåll, förändras hela kunskapsgrundens karaktär. När språkmodeller tränas på sin egen spegelbild, riskerar vi att bygga vidare på en värld där variation, friktion och mänskliga nyanser får allt smalare utrymme.
Läs vidare: När AI skriver världen, riskerna med att nästa generation modeller tränas på sin egen spegelbild
Därför blir det viktigt att formulera ett tempo, en riktning och ett innehåll som stödjer hållbar utveckling, både i system och i oss själva.
Vi bygger just nu strukturer som kommer påverka hur nästa generation formar sin förståelse av världen. Det kräver eftertanke. Inte bara om vad vi skapar, utan varför vi skapar det.
Vi formar själva villkoren för vår framtida medvetenhet. I varje val vi gör, i varje system vi bygger, i varje modell vi tränar, lägger vi ett lager i den verklighet som kommer att kännas självklar för nästa generation.
Vi kan välja att se AI som en yttre kraft som förändrar oss. Eller som en spegel som visar vad vi själva riktar vår uppmärksamhet mot. I det ligger ett ansvar. Men också en möjlighet.
Att forma en verklighet som stödjer långsamma tankar, mänsklig tolkning och kognitiv integritet börjar i hur vi väljer att använda tekniken idag.
För mig handlar utveckling inte om att skynda före, utan om att skapa större utrymme för reflektion längs vägen. Att bära med oss själva i kalkylen, våra rytmer, vår uthållighet, vår mänskliga bearbetning och se det som en del av själva designen.
Det är där hållbarhet börjar.
Vi behöver inte ha alla svar. Just där uppstår något spännande. Möjligheten att delta i formandet av det som växer fram.
För att kunna delta med medvetenhet behöver vi förmågan att ställa tydliga, riktande frågor, inte bara till systemen vi arbetar i, utan till oss själva.
Framtiden är inte en plats vi når. Den är ett mönster vi förstärker.
Bilden är AI-genererad, baserad på ett fotografi av mig själv. Den visualiserar den gränszon mellan människa och system som texten behandlar.
